Igår var jag med ett trevligt gäng arbetskamrater och åt en bit mat, tog några öl och pratade allvar o strunt i en perfekt blandning. Riktigt kul på alla sätt, tack allihop för trevligt sällskap och en lyckad kväll.
Står i köket och tittar på fotbollsplanen nedanför.
Regnet öser ner men där på plan spelar några korplag boll. Längs sidolinjerna står en handfull tappra åskådare under sina paraplyer och huttrar i den 12-gradiga juniförmiddagen.
Det var fascinerande att se hur så till synes mycket ansträngning ledde till absolut ingenting…
En av spelarna tilldrar sig min uppmärksamhet, han går mest omkring och blir ständigt bortspelad, jag kallar honom ”köttbullen” vet inte varför, men det passade på något sätt… köttbullen gick på plan och tittade mest ner i marken, jag kände att han nog hellre skulle ha velat vara någon annanstans men ställde upp för laget.
ja här går han och önskar säkert han var någon annanstans...
Är det inte så vi gör så många gånger själva också, ställer upp för ”laget” och gör saker som vi egentligen inte vill. Vi gör saker av plikt och för att ”få vara med” att tillhöra ett sammanhang. Men var går gränsen? Jag vet att jag själv har och har haft svårt att se den gränsen så många gånger.
Bara några droppar regn på ett blad jag såg idag, men Är det egentligen,
så bara…?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar