Det Måste väl finnas något bättre än kändisdjungeln på tv???
Men det gör det inte… Inte på någon av alla kanalerna…
En kommentar från ”Crack Mango” min något märkliga läsare fick genom sitt kreativa förslag till inlägget ”Jo, man får faktiskt skratta” mig att indirekt tänka på en gammal händelse från mellanstadiet. Det handlar om fusk… då jag fuskade, eller i alla fall försökte...
Inte som det där avancerade vuxenfusket som finns lite varstans i samhället och skär genom alla lager. Nej det här handlar om det mer naiva, barnsliga fusket.
Vi hade i mellanstadiet en lärare J. ”Ludde” Lundgren... Han var enligt alla elever, men antagligen Mest enligt oss pojkar "Sträng men rättvis"... Vilket i klartext betydde att att han egentligen var en i högsta grad godtycklig tyrann som betraktade oss små 10-12-åringar som något han ägde från kockan 08.00 på morgonen till någon gång på eftermiddagen.
Han var av den gamla skolan och ansåg att fysisk bestraffning av sina små elever var helt rätt metod för att främja framtida akademiska studier.
Inför ett religionsprov i mellanstadiet, tror det var i 4:an eller kanske 5:an hade jag skrivit upp Johannes, Lukas, Matteus, Markus på min då rätt spinkiga underarm, det var knappt att de fick plats...
Eftersom jag drog upp min vänstra tröjärm och sneglade lite vid fråga 14 så undrade så klart denne skarpögde adjunkt vad jag gjorde? Jag ljög så klart som vilken normalbegåvad 10-åring som helst och förklarade att jag hade eksem som var rysligt plågsamt kliande och att jag dragit upp ärmen för att kunna utföra kliandet mer effektivt och grundligt...
Den, som det nu visade det sig helt patologiskt misstänksamme adjunkten gled tyst ner från sin höga kateder och närmade sig min bänk likt en pytonorm som fått vittring på en helt försvarslös skogsmus i den Amasoniska djungeln...
När han så ringlat ner genom bänkraderna och befann sig hotfullt dystert lutad över mig och bad om att få okulärbesiktiga (se) mina svåra eksem... Blev jag lite nervös.
I det ögonblicket insåg jag hur en liten skogsmus egentligen känner sig när den befinner sig öga mot öga med en hungrig pytonorm på det Amasoniska regnskogsgolvet, jag kände hur mörkret slöt sig kring mig och jag var beredd på att möta min skapare eller i alla fall Ralf Edström, att han inte var död var inget min 10-åriga hjärna just då reflekterade speciellt kraftfullt över…
Min vänstra tröjärm gled motvilligt och långsamt upp för att visa hemska och plågsamma eksem. Men dessa visade sig nu som genom ett herrans under vara helt borta, jag hade just då inte sinnesnärvaro nog att i den stunden att ställa mig på bänken, sträcka armarna i skyn och utropa "Min Gud, Min Gud! Prisa dig i evinnerlig tid för att du botat mig" eller något liknande hysteriskt religiöst... inte ens "Tack så Mycket" föll mig in!
I stället visade sig fyra välbekanta namn på min underarm, tecknade i en spretig och barnslig stil, som av en ren händelse råkade dessa namn sammanfalla med svaret på fråga 14...
Jag funderade ett kort ögonblick på att hävda att dessa namn var mina fyra sysslingar som jag brevväxlade med (jo detta var på den tiden när brev var den vanligaste formen av fjärrkommunikation mellan individer och i synnerhet sysslingar) men insåg det lönlösa i detta då Ludde redan bestämt sig för vad det var frågan om... Och ja, hmmmm i sanningens namn så hade ju han rätt, det var ju faktiskt så...
Påföljden blev den vanliga, med ett stadigt tag om ena örat i sin hand (det gick rykten om att han en gång tagit ett sådant hårt tag om ett öra på en pojke att det lossnat och han då stått där med den lilla kroppsdelen i handen, antagligen lite förvånad över den dåliga kvalité med vilken kroppsdelen varit fäst vid barnet i fråga...) lyfte han mig ur min bänk och ledde mig ut till korridoren för att bli informerad om hans synpukt på det inträffade.
Jag placerades på den väggfasta bänken i korridoren utanför klassrummet och pedagogen tog ett fast tag om mina båda öron och dunkade kraftfullt och rytmiskt mitt bakhuvud fem gånger mot den kakelbeklädda väggen för att öka mina akademiska möjligheter och kärlek till lärarkåren.
Nåja... Vi fick i alla fall på ett sätt alla vår lilla hämnd på denna handfasta förmedlare av kunnskap, sanning o rätt.
I 6:an var det ålagt denne något ålderdomlige man att ha sexualundervisning med oss muntra 12-åringar... Jag minns och glömmer aldrig hur han inledde detta ämne som jag starkt misstänker att han gärna skulle ha mist (minst) en vital kroppsdel för att slippa genomföra. Han inledde denna lektion med en ansiktsfärg som närmast kan beskrivas som djupt karmosinröd med orden;
"Nu skall vi tala om sex... Men DET kan jag tala om för er!!!
Att sex... Är inte roligare än Döden..."
Vi tyckte nog mest att Luddes förändrade ansiktsfärg var det roligaste och mest underhållande under denna lektion...
Och förhoppningsvis har dom flesta av oss också insett att han inte hade helt rätt i sin inledande fras av denna lektion...
Slut, Frågor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar