Mörkret faller utanför, snart är det helt svart, bläcksvart.
Jag går ut på min balkong, lägger händerna på räcket,
så står jag där helt stilla, 13 våningar upp.
Svävar för ett kort ögonblick, marken avlägsnar sig, så långt under mig.
Ser upp, hundratusen stjärnor gnistrar mot en kolsvart oändlighet.
Står alldeles stilla och ser.
Jag vet,
vet att om jag bara kunde få se tillräckligt långt ut där...
ut där i evigheten skulle jag få se stjärnor födas,
i oändliga moln av gas,
få se dem skicka sina första strålar av ljus, se liv födas.
Jag vet,
vet att om jag bara kunde få se tillräckligt långt ut där...
se ut i oändligheten, skulle jag få se stjärnor i sin sista dödskamp,
få se dem blomma ut i ett sista bländande skådespel innan de slocknar och dör.
Kommer någon,
någonsin att minnas dem?
Veta att de en gång fanns och spred sitt ljus...
Går in från min balkong, går ut i köket och dricker ett glas vatten.
sätter mig vid datorn...
Känner att jag får perspektiv på mina egna problem, hur stora är de egentligen... egentligen...
Tänker på min Älskade som är så lång borta, som jag saknar så...
Svart Kärna
Jag skär ett hål i ditt pansar
Varsamt tar jag ut din sorg
Håller den i mina händer,
så kysser jag den
Låter den bli,
en del av mig själv
Det var länge sen nu, länge sen som jag skrev något på min "andra blogg", tror det snart är dags att göra det, det känns i alla fall så just nu...
Det vi gör enbart för oss själva dör med oss,
det vi gör för andra lever i evighet...
Kapten Nemo/Jibrail
http://atlantisskuggor.blogspot.com/
Slut, Frågor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar