Jag menar inte att trötta ut eventuella läsare av denna blogg med en oändlig ström av återgivna samtal med mina barn. Men jag älskar dom verkligen och våra lite surrealistiska eller bara käppa samtal är ljuspunkter i alla fall för mig.
Clara är en kreativ person, undrar vad hon fått det ifrån…
Nu vid middagstid satt hon vid köksbordet och skulle komponera en egen melodi och jobbade hårt. Som ”vanligt” står jag och håller på med middagen Jag lyssnar och försöker uppmuntra på olika sätt. Då kommer ett litet klagomål från min älskade lilla Clara.
Clara;
”Jag kan inte spela och sjunga melodin samtidigt!!!”
Jag;
”Nej älsklingen min… Du spelar ju blockflöjt... ”
Clara;
”Jo för att…”
Jag;
”Du behöver inte förklara, Jag förstår problemet…”
Ok, jag lovar att försöka bredda mitt register lite och skriva om andra saker också. Ska anstränga mig nu för att fundera ut något fängslande och oemotståndligt intressant att skriva om. Vad det blir vet jag inte, kanske något om Maslows och hans behovstrappa, om varför jag hör människor säga ”jag kan inte leva utan” och så någonting som man kan leva utan, något om att försöka förstå vad som är viktigt, jag har garanterat inga svar men kanske några tankar...
Barnprat är alltid roligt, man släpper allt barn är så osyldiga och kan säga så roliga saker utan att ens förstå själva.
SvaraRaderaDet är dom omedvetna kommentarerna o så som är dom absolut bästa!
SvaraRadera