Surströmming och Belugakaviar

Hmmm... Jo jag vet att det är lite tunnsått med inläggen här men det beror på att jag just nu facebookar en hel del och DÄR till skillnad från HÄR så får jag rätt mycket respons på det jag skriver... Nåja jag kan ju i alla fall skriva lite om ett rätt traumatiskt minne, en upplevelse av den norrländska delikatessen surströmming. för väldigt många år sedan var jag med om detta.

Surströmming har jag bara ätit en gång, för en väldans massa år sedan när jag bodde i studentkorridor på "Lappis", (Forskarbacken 15 om någon vill kolla på Eniro...).

Vi hade några (2) muntra norrländskor som ville ha surströmmingskalas! Och ja visst varför inte tycket vi 13 andra i korridoren som inte hade den blekaste aning om vad som väntade...

Nåja, en lagom kulen fredag så dukade de upp alla burkar och tillbehör som ingår, jag minns att det var rödlök och knäckebröd (och gräddfil tror jag). Kvällen inleddes med ett större antal snapsar (vilket jag inte är helt kompatibel med, därav mitt något suddiga minne vad gäller eventuella tillbehör som jag kan ha glömt bort.). ...

sedan öppnades burkarna utan någon som helst förvarning! och vi 13 surströmmingsoskulder såg på varandra och undrade gemensamt så smått om det verkligen var en sådan strålande plats att tillbringa en i övrigt trivsam fredagskväll på...

Som tur var fanns det en hel del öl (av högre procenthalt) på plats, dessa kunde i viss mån bedöva och muntra upp oss medan våra norrländska vänner obekymrat förevisade hur den nu i snabb takt ruttnande sillen skulle avnjutas. det var knäckebröd, lök och gräddfil (tror jag...) inslaget i ett slags konstigt paket.

Kraftig bedövade, tack Gud och Lov, åt vi denna märkliga kost under vad som skulle kunna betecknas som människor med skarpslipade bilor ovan sina huvuden kämpande för att överleva för att få se morgondagen gry, ja jag kan inte beskriva det på något annat sätt...

Ingen av oss ville ju göra våra nu, "mycket muntra" norrländskor besvikna och vi tuggade och åt med leenden som sa "oooohhh vad gott!!! Det här var!!!..."

Egentligen så kände vi nog alla; "ta mig härifrån och skjut mig i knäskålarna... AJJJAJJJAJJJ, Men, Tack... så MYCKET!!!"

Tyckte speciellt synd om mina Persiska vänner i korridoren, de brukade bjuda på stora burkar av Belugakaviar och Saffransris som uppskattades av oss alla. Och nu satt de här och åt sill som borde ha trippla dödskallar på sig.

Jag tror aldrig våra norrländska vänner helt och hållet uppfattade situationen vilket så klart var bra och surströmmingsfesten avslutades med muntra leenden och vem- kan-trycka-ihop-en-tom-ölburk-mot-pannan-lekar.

Efter ca. tre veckor var till och med doften av kalaset borta...


Våra Persika korridorvänner brukade "korka upp" halvkilosburkar med Belugakaviar som de fått hemifrån. Precis denna typ av burkar... Minns det blå locket med visst välbehag och bjuda oss på. Fattiga studenter som sitter och äter Belugakaviar och saffransris, det var inte helt fel... Det gamla goda 80-talet :-)

Beluga caviar is caviar consisting of the roe (or eggs) of the Beluga sturgeon found primarily in the Caspian Sea. It can also be found in the Black Sea basin and occasionally in the Adriatic Sea. Beluga caviar is the most expensive type of caviar, with present market prices ranging from $7,000 to $10,000 per kilogram."

Själv är bästa (dräng) eller idetta fall piga...

Jag läste i kväll på en väns blogg att hennes 4,5-åriga dotter precis själv klippt av sig håret... Och i morgon är det fotografering på förskolan... Jag har svårt att låta bli att säga Ha ha ha!!! För jag har varit där och vet hur det känns och det gör antagligen rätt många föräldrar med mig.

Men för min vän som varit tvungen att vänta så många år på detta oundvikliga så vill jag ingjuta lite tröst och framtidshopp genom denna lilla bildsvit på min egen Ebba som vid 2,5 års ålder ville fixa till sig lite...

"Pappa... Titta!!!" sa Ebba när hon med sin lilla hand full av hår kom ut i köket till mig...


Min första tanke var... Helvete!!! Vad kommer A att säga nu???!!! Min andra tanke var... Undrar vad en enkel flygbiljett till Sydamerika kostar!!!???


Ebba var så KLART!!! Lika glad som Alltid!!! Och det gick att till nöds "kamma över" lite... Men jag kan ju säga att det var en "viss" munterhet bland Dagispersonalen när vi dök upp nästa morgon...

Men naturen har sin gilla gång och avklippt hår växer ut... Så du min vän "S" jag lovar att även din dotters hår kommer att växa ut och bli lika fint som förr! (det är så klart storasyster Clara som står bakom Ebba och viftar med fingrarna...)

Nåja det Finns värre saker än "självklippt" hår...

Som när min lillasyster i 3-årsåldern smet iväg en vacker sommarkväll till lekplatsen. Att smita iväg till lekplatsen låter väl inte så farligt tycker ni nog nu. Nej kanske inte, men just denna 3-åring hade en rätt svår maginfluensa vid tillfället...

Hon har alltid varit envis som en röd gris och just denna kväll hade hon bestämt sig för att lekplatsen var en utmärkt plats att tillbringa kvällen på, maginfluensa??? Strunt samma!!! För här skulle det minsann åkas rutschbana, gungas i gungor, klättras i klätterställningar och snurras i karusellen!!!

Man kan väl uttrycka det så här... Att när mina oroliga föräldrar till slut fann henne på lekplatsen så hade hon lämnat ett stort antal... Hmmmm låt oss kalla det "tydliga spår"... Där hon i muntert men inte helt "tätt" tillstånd hade lekt.

Detta var ju på 60-talet då människor kanske? på ett annat sätt än idag kände ett större ansvar för sin omgivning. Alltså tillbringade mina föräldrar ett obestämt antal minutrar, men dom var Inte få... Det Vet jag! vid lekplatsen denna nu sena kväll med trasor, klorin och mängder med hinkar vatten för att sudda ut och sanera sin dotters magsjuka framfart på denna för oss barn i området så populära plats.

Så vad är ett klippt hår egentligen mot totalsanering av en "magsjuk" lekplats...?

Och i morgon kommer mina två små älsklingar tillbaka till mig för en hel vecka, Längtar!!!

Slut, Frågor?

Mellanstadieminne

Måndagskväll, barnen lagda och godnattpussade.

Det Måste väl finnas något bättre än kändisdjungeln på tv???

Men det gör det inte… Inte på någon av alla kanalerna…

En kommentar från ”Crack Mango” min något märkliga läsare fick genom sitt kreativa förslag till inlägget ”Jo, man får faktiskt skratta” mig att indirekt tänka på en gammal händelse från mellanstadiet. Det handlar om fusk… då jag fuskade, eller i alla fall försökte...

Inte som det där avancerade vuxenfusket som finns lite varstans i samhället och skär genom alla lager. Nej det här handlar om det mer naiva, barnsliga fusket.

Vi hade i mellanstadiet en lärare J. ”Ludde” Lundgren... Han var enligt alla elever, men antagligen Mest enligt oss pojkar "Sträng men rättvis"... Vilket i klartext betydde att att han egentligen var en i högsta grad godtycklig tyrann som betraktade oss små 10-12-åringar som något han ägde från kockan 08.00 på morgonen till någon gång på eftermiddagen.

Han var av den gamla skolan och ansåg att fysisk bestraffning av sina små elever var helt rätt metod för att främja framtida akademiska studier.

Inför ett religionsprov i mellanstadiet, tror det var i 4:an eller kanske 5:an hade jag skrivit upp Johannes, Lukas, Matteus, Markus på min då rätt spinkiga underarm, det var knappt att de fick plats...

Eftersom jag drog upp min vänstra tröjärm och sneglade lite vid fråga 14 så undrade så klart denne skarpögde adjunkt vad jag gjorde? Jag ljög så klart som vilken normalbegåvad 10-åring som helst och förklarade att jag hade eksem som var rysligt plågsamt kliande och att jag dragit upp ärmen för att kunna utföra kliandet mer effektivt och grundligt...

Den, som det nu visade det sig helt patologiskt misstänksamme adjunkten gled tyst ner från sin höga kateder och närmade sig min bänk likt en pytonorm som fått vittring på en helt försvarslös skogsmus i den Amasoniska djungeln...

När han så ringlat ner genom bänkraderna och befann sig hotfullt dystert lutad över mig och bad om att få okulärbesiktiga (se) mina svåra eksem... Blev jag lite nervös.

I det ögonblicket insåg jag hur en liten skogsmus egentligen känner sig när den befinner sig öga mot öga med en hungrig pytonorm på det Amasoniska regnskogsgolvet, jag kände hur mörkret slöt sig kring mig och jag var beredd på att möta min skapare eller i alla fall Ralf Edström, att han inte var död var inget min 10-åriga hjärna just då reflekterade speciellt kraftfullt över…

Min vänstra tröjärm gled motvilligt och långsamt upp för att visa hemska och plågsamma eksem. Men dessa visade sig nu som genom ett herrans under vara helt borta, jag hade just då inte sinnesnärvaro nog att i den stunden att ställa mig på bänken, sträcka armarna i skyn och utropa "Min Gud, Min Gud! Prisa dig i evinnerlig tid för att du botat mig" eller något liknande hysteriskt religiöst... inte ens "Tack så Mycket" föll mig in!

I stället visade sig fyra välbekanta namn på min underarm, tecknade i en spretig och barnslig stil, som av en ren händelse råkade dessa namn sammanfalla med svaret på fråga 14...

Jag funderade ett kort ögonblick på att hävda att dessa namn var mina fyra sysslingar som jag brevväxlade med (jo detta var på den tiden när brev var den vanligaste formen av fjärrkommunikation mellan individer och i synnerhet sysslingar) men insåg det lönlösa i detta då Ludde redan bestämt sig för vad det var frågan om... Och ja, hmmmm i sanningens namn så hade ju han rätt, det var ju faktiskt så...

Påföljden blev den vanliga, med ett stadigt tag om ena örat i sin hand (det gick rykten om att han en gång tagit ett sådant hårt tag om ett öra på en pojke att det lossnat och han då stått där med den lilla kroppsdelen i handen, antagligen lite förvånad över den dåliga kvalité med vilken kroppsdelen varit fäst vid barnet i fråga...) lyfte han mig ur min bänk och ledde mig ut till korridoren för att bli informerad om hans synpukt på det inträffade.

Jag placerades på den väggfasta bänken i korridoren utanför klassrummet och pedagogen tog ett fast tag om mina båda öron och dunkade kraftfullt och rytmiskt mitt bakhuvud fem gånger mot den kakelbeklädda väggen för att öka mina akademiska möjligheter och kärlek till lärarkåren.

Nåja... Vi fick i alla fall på ett sätt alla vår lilla hämnd på denna handfasta förmedlare av kunnskap, sanning o rätt.

I 6:an var det ålagt denne något ålderdomlige man att ha sexualundervisning med oss muntra 12-åringar... Jag minns och glömmer aldrig hur han inledde detta ämne som jag starkt misstänker att han gärna skulle ha mist (minst) en vital kroppsdel för att slippa genomföra. Han inledde denna lektion med en ansiktsfärg som närmast kan beskrivas som djupt karmosinröd med orden;

"Nu skall vi tala om sex... Men DET kan jag tala om för er!!!
Att sex... Är inte roligare än Döden..."

Vi tyckte nog mest att Luddes förändrade ansiktsfärg var det roligaste och mest underhållande under denna lektion...

Och förhoppningsvis har dom flesta av oss också insett att han inte hade helt rätt i sin inledande fras av denna lektion...

Slut, Frågor?

Mest om sprit

Surfar runt på tasteline.se och hamnade plötsligt bland en massa drinkar. Själv är jag en konsekvent vin eller öl människa, gillar helt enkelt inte sprit. Whiskey, konjak, brännvin, grappa, rom, tequila, genever, calvados, punsch, likörer, armagnac, anissprit, går fett bort för att använda sig av ett kontemporärt språkbruk. Tycker helt enkelt det smakar för djävligt . Har två drinkar som jag faktiskt gillar, gin o tonic och Bloody Mary, fantasilöst? Jo jag vet! Men utspädd gin eller vodka kan vara rätt gott!

Lite ”omanligt”? Kanske det? Men det skiter jag fullkomligt i! jag är trygg i min ”mansroll” utan att sitta o snurra på ett glas whiskey eller konjak!!! ;-)

Första historien.

För rätt många år sen, jag kom hem en varm augustikväll vid 19.30-tiden från arbetet och sjönk ner i en solstol vid poolen (jo det var på ”Den” tiden… saligen avsomnad och borta är den, det är väl det Minsta man kan säga ha ha ha). Min kära hustru frågade om jag ville ha en gin-tonic.

Min numera kära x-hustru var då inne i en period av ”kontinentala vanor” och i detta ingick tydligen att erbjuda sin man en drink när han kom hem från arbetet… Så där satt jag som en ”kontinental” man och väntade på ”drinken”. Helst hade jag nog bara velat ha en kopp kaffe och sjunka ner i tv-soffan men nu satt jag ju där och väntade.

Så var hon borta en lite en stund men kom straxt tillbaka med ett ”rätt stort” glas i handen, min gin o tonic. Med förväntan som hos ett barn på julafton frågade hon mig om den var god? Jo såklart att den var god svarade jag, inte helt sanningsenligt, men jag ville ju inte göra henne besviken… så drack jag min mystiska drink…

I nästa stund vaknade jag klockan 03.30 i min solstol vid poolen omstoppad med en filt. Lite förvirrad hur jag hamnat där och varför? tog jag mig in i huset och somnade åter, i min säng denna gång.

Nästa morgon nämnde jag vid frukosten att jag vaknat utomhus med en filt virad omkring mig? Det visade sig då att min kära hustru inte var helt insatt i decimalsystemets värld och hade tydligen blandat ihop cl. med dl. därav den något konstiga smaken på min gin-tonic… Tydligen fick det inte plats så där överdrivet mycket tonic när väl ginen var i glaset…

Men sov gott den natten, det gjorde jag…

Historia två.

Jo jag har druckit sprit, i min glada ungdom. Under gymnasieåren ”råkade” jag på en rolig (tror jag…?) fest (10 september 1978) dricka en flaska rom, en butelj rödvin och några öl.

Minns att jag när jag kom hem den natten och för att liksom hålla ordning på gravitation och horisontlinje som verkade motarbeta mig kraftigt vid detta tillfälle tog mig fram genom korridoren i vad jag ansåg vara riktningen mot mitt rum på händer och knä, en låg tyngdpunkt kändes som en mycket god idé...

Plötsligt stötte jag på ett par pyjamasben. Dessa ben visade sig sitta fast på och tillhöra min far som i mycket vänlig men bestämd ton föreslog att jag skulle krypa in på rummet och sova, jag insåg det kloka i detta förslag och nickade (försiktigt) instämmande åt de två randiga pyjamasknän som befann sig straxt framför och i höjd med mina ögon.

Nästa morgon kom min far in vid 9-tiden och väckte mig med ett lite väl muntert och glatt, ”hej min son, god morgon, hur mår du idag då?” Mitt tillstånd vid denna tidpunkt var sådant att det här var en dag som jag helst hade velat stryka ur mitt liv, dessvärre hade min far en helt annan uppfattning…

Hans bestämda åsikt var att, in i duschen, klä på sig och äta någon lämplig frukost för nu skulle hela familjen ut på en Härlig! utflykt i den vackra septemberdagen! och PLOCKA SVAMP!!! Min respons på hans muntra förslag var något i stil med AaaarrrGhhhmmmmphthhh öhöhö Va? Jag insåg i detta ögonblick att min käre far hade ett sadistiskt drag som jag aldrig lagt märke till förut…

Nåväl, efter att ha stått o gungat fram o tillbaka i duschen ett tag och sedan med viss svårighet listat ut hur man klär på sig så åt jag frukostkaffe o sen åt jag lite mer frukostkaffe. Min lillasyster som, i alla fall i detta avseende var en ordentlig person hälsade mig glatt när jag med en döende persons sista väsning sjönk ner i baksätet bredvid henne.

Så startade min far glatt vår Renault och styrde kosan mot svampskogen. Min mor som tydligen inte var helt insatt i gårdagskvällens/nattens händelser såg lite oroligt på mig och undrade om jag höll på att bli sjuk? Hennes stackars ”lille” son.

Jag försökte efter bästa förmåga, vilket antagligen inte var särdeles imponerande svara henne, tror mest att det var någon form av läten, antagligen inte helt olikt våra äldsta förfäder ”Lucy” o co. som reste sig på två ben för ett antal millioner år sedan i Etiopien.

Den dagen satt jag på en sten i svampskogen och försökte fixera marken framför mig, det kändes som en uppgift precis lagom avancerad för mig denna dag.

Det var i denna stund, på en sten, en solig septemberdag i svampskogen som jag insåg att jag nog inte tyckte om sprit… kan fortfarande bli lätt illamående av doften av rom.

Tror vi kom hem med en korg champinjoner och möjligtvis lite trattkantareller den dagen men det kan jag inte svära på...

Slut, Frågor?

Finns det hajar i Fjällbacka?

Fobier är inte rationella, det är en känsla, ett hjärnspöke för att använda ett gammalmodigt uttryck, hotfulla tankar för att använda ett nyare (lite typiskt KBT och det har jag ju erfarenhet av… ha ha).

Jag hade en sommarfobi, året var 1975 och jag var i de yngre tonåren. 1975 var året då Hajen hade biopremiär… Naturligtvis gick jag som alla andra och såg den (fast den var barnförbjuden). Under själva filmen måste det ha hänt nåt med min hjärna men det visade sig inte förens mycket senare på sommaren.

När vi var på semester i Fjällbacka (det ligger i Bohuslän så slipper ni ju undra över det).

Fjällbacka har kristallklart vatten, en varm golfström och en fantastisk skärgård. Dessvärre hade Fjällbacka nu något annat också… Stora, Blodtörstiga Vithajar!

Vi hade varit i Fjällbacka massor av år och det enda jag oroat mig för de åren var att min lillasyster skulle ha ätit upp alla Ballerinakex när jag äntligen kom upp ur vattnet, jag var i vattnet hur länge som helst och hade antagligen börjat utveckla simhud och gälar om jag stannat i en minut längre.

Men inte denna sommar 1975, denna sommar var havet fullt av blodtörstiga monsterhajar som inget hellre önskade än att äta dumma tonåringar som badade på djupt vatten.

Alltså, hela den sommaren tillbringade jag på stranden i tryggt sällskap av Ballerinakex och vår hund som inte heller hon var någon stor badentusiast precis (trots att hon inte varit på bio). Jag gjorde någon enstaka gång ett i mina ögon heroiskt bad men aldrig djupare än lårhöjd, där kunde jag ligga och plaska som en döende säl.

Mina föräldrar och min lillasyster tyckte jag var ”lite överdrivet försiktig” i själva verket tyckte dom att jag var komplett knasig och redo för tvångsvård… Men det sa dom inte förens flera år senare. Men dom visste inte vad jag visste… jag visste vad som fans där under ytan…

Varje gång jag badade den sommaren hade jag det här titelspåret ringande i öronen, ja ni kan ju själva föreställa er "hur kul" det var att bada om ni lyssnar på den… På slutet är det JAG som blir uppäten…

Uppäten av vad då? Antagligen var det här den farligaste fisk som fanns i vattnen runt Fjällbacka 1975!!!

Det fanns gott om makrill i vattnen runt Fjällbacka 1975…

Vanligtvis är vi ju vana att se makrill ungefär så här…

Ja fobier alltså, dom är verkliga för stunden och ställer inga krav på att vara rationella eller ha någon som helst förankring i verkligheten, dom bara är…

Jag säger bara, ha respekt för människors fobier men bekräfta dom inte!!! För dom går faktiskt att bli av med. Jag är nu helt botad från min hajfobi.

Nästan i alla fall, fast jag vet att den finns där ute och väntar på mig...

Miserere

Det här är bland det vackraste jag vet. Jag minns så tydligt när jag hörde det första gången. Det var 1986 och jag satt på skolan sent en natt för att bli klar med ett projekt (jag gick på Arkitektlinjen och vi satt ofta på nätterna i skolan för att hinna bli klara), jag hörde plötsligt det här ur radion och kommer ihåg att jag bara släppte pennan och blundade. Det tycker jag ni också skall göra, i 12 minuter, bara blunda och lyssna… Sätt på er ett par hörlurar om ni har.
Och om ni någon gång skulle ha svårt att somna så lyssna på det här i mörkret… det finns nog nästan inget mer rogivande.

Tyvärr har jag inte hittat en hel o fullständig version så ni är tvungna att starta två videor för att höra slutet också men på nätet hittar ni säkert en mp3:a med hela stycket.

Allegri - Miserere - Part 1 - Tallis Scholars



Allegri - Miserere - Part 2 - Tallis Scholars

Den natten dog en kärlek.

Det är konstigt, men vissa händelser minns man så tydligt och kan aldrig glömma... Jag var 18 år och dödligt förälskad i en flicka, Maria hette hon. Vi gick hand i hand i den kyliga decemberberkvällen och kom fram till torget i staden där vi bodde, där brann en liten eld i en "gjutgjärnsmojäng" bredvid vid ett bord stod två personer och vi gick fram för att se vad det var för något. Det var två från Amnesty International, dom bad oss skriva på en lista för att få politiska fångar frigivna i... jag minns faktiskt inte om det var Sydafrika eller Chile. Men jag minns så tydligt och glömmer det aldrig, att efter det att jag skrivit på så vände jag mig mot Maria. Hon sa då att det var för "kallt" att ta av sig handskarna för att skriva på listan... jag kommer så väl ihåg hur min kärlek för henne dog i Precis det ögonblicket och jag bara sa hej då och gick ensam hem den natten.